Vissa möten rör om lite extra. Nyligen intervjuade jag en sjuksköterska som jobbat i yrket snart fyrtio år. Hon utbildade sig i början av 70-talet och klev ut som nyutexaminerad sjuksköterska från Röda Korset i Stockholm 1977. Sedan dess har hon vårdat människor i de mest utsatta situationer. En betydande del av hennes patienter har haft kroniska sjukdomar och befunnit sig i livets slutskede. ”Visst tar det på en”, är Mariannes svar på min fråga om hur hon orkat hantera allt; det stora ansvaret, all död och sorg. Bilden som växer fram i mitt huvud under hennes berättelse är fylld av många och långa dagar, kroppar med värk, tabletter, nålar, dialys, en varm hand på någons axel, ett skratt på sängkanten, en kopp kaffe, spring i korridoren, ögon som sluts för sista gången, tända ljus.

Marianne använder sällan ordet jag under vårt samtal. Det är vi (sjuksköterskor eller teamet) och det är man eller en, som en syftning på henne själv men i en mer allmän ton. Och när jag frågar henne om hon är stolt över sin gärning, allt hon har gjort under de här åren, så svarar hon att hon aldrig tänker så. Aldrig en sådan tanke, trots hon gjort livet både längre och drägligare för hundratals eller kanske tusentals människor under alla dessa år.

Jag kan inte låta bli att fundera över om det kommer att finnas några Marianne kvar, fyrtio år framåt? När vi som är mitt i livet idag byter jobb var tredje år, skriver titlar som ”expert” och ”entreprenör” i våra LinkedIn-profiler, åker på läger för att förstå och utveckla oss själva och som har satt jaget så långt fram att vi tror att hela världen vill se vad vi äter, gör, tycker och tänker, minst var fjärde minut. Kommer det ens att finnas människor med Mariannes erfarenhet i framtiden? Som envist sprungit det där maratonloppet på jobbet, istället för på fritiden. Som jobbat på år efter år och som gjort det bra, utan varken bonusar eller hyllningar?

Jag fattar att ni finns idag också, ni vardagshjältar som drar tunga lass inom vård, skola och omsorg och som genom lång erfarenhet vet exakt hur en vägg ska muras eller en slipsten dras. Men min känsla är att ni blir färre. Och som en representant för ”generation selfie” skäms jag över hur jag själv, när kunderna varit många eller extra påstridiga, eller när jag inte haft tillräckligt mycket ”egentid” klagat över trötthet, stress eller brist på utmaningar. Som kompensation använder jag min fritid till att hylla sådana som Marianne, Linda, Jeanette, Evelyn och alla ni andra som får den här världen att snurra. Ironiskt nog i form av en blogg, som jag gärna länkar till från min LinkedIn-profil.